Socialpolitik · 5.107

Sjukförsäkringens tidsgränser (rehabiliteringskedjan)

Blandad evidensTyp 1omverifieras löpandegradstrid

Bör sjukförsäkringen ha fasta tidsgränser — en ”rehabiliteringskedja” där arbetsförmågan efter ett halvår prövas mot hela arbetsmarknaden — eller en flexibel, individuell prövning? En uppmjukning av gränserna 2021–2022 har hunnit utvärderas.

Sakfrågan

Bakgrund. Rehabiliteringskedjan infördes 2008 med fasta tidsgränser: efter ungefär ett halvår prövas arbetsförmågan inte längre mot det egna jobbet, utan mot ”normalt förekommande arbete” på hela arbetsmarknaden. Gränserna mjukades upp 2021–2022, och den uppmjukningen har sedan utvärderats.

Argumentet. Här står två poler mot varandra: att fasta tidsgränser motverkar en inlåsning i sjukskrivning — mot att en flexibel, individuell prövning ger en mer hållbar återgång.

Vad forskningen visar. Det här är en äkta gradstrid, där båda polerna översäljer sitt instrument. Uppmjukningen 2021–2022 utvärderades och gav längre sjukskrivningar, en negativ effekt på både återgång och inkomster även på lång sikt, och inga påvisbara hälsovinster — med utgifter upp drygt 16 procent i de längre sjukfallen. Det motbevisar flexibilitetssidans effektpåstående. Men de strikta gränserna producerar utträde snarare än jobb: en brittisk analog studie kopplade en hårdare arbetsförmågeprövning till ökad psykisk ohälsa och fler självmord, koncentrerat till de mest utsatta, och de svenska avslagen efter dag 180 är koncentrerade till diagnoser i rörelseorganen och psykiatrin. Det som evidensen faktiskt talar för — en tidig, arbetsplatsförlagd rehabilitering och partiell (deltids-)sjukskrivning — ägs av ingen av sidorna.

Varför båda ytterlägena bommar. De två polerna delar samma tysta antagande: att den som lämnar sjukförsäkringen går till ett arbete. Men prövningen efter ett halvår mäter inte om det finns ett jobb att gå till, bara om personen i teorin skulle kunna utföra ”något normalt förekommande arbete” någonstans i landet. Blir gränsen för hård stängs därför sjukskrivna ut ur försäkringen utan att ett jobb väntar — de hamnar i stället i försörjningsstöd eller helt utan inkomst, ofta sjukare än förut. Blir den för lös förlängs i stället sjukfallen utan att hälsan förbättras. Det som fungerar ligger emellan och tidigare i förloppet: att redan de första veckorna sätta in rehabilitering på arbetsplatsen och låta människor arbeta deltid medan de tillfrisknar — men det kräver mer än att bara vrida på tidsgränsen.

Mål, medel, mekanism

Mål: Kortare sjukfall utan att utförsäkra genuint sjuka.
Medel: Rehabiliteringskedjans tidsgränser (fasta gränser dag 90/180/365) vs. flexibel/individuell prövning.
Mekanism: Tidsstyrd prövning → snabbare återgång; men rigida gränser ger utträde snarare än jobb.

Kriterier (K1–K6)

K1Målets tydlighetMEDEL

K2Mekanismens plausibilitetMEDEL

K3Mål–medel-passformSVAGT

K4Direkt effektMEDEL

K5Evidensens kvalitetMEDEL

K6Bieffekter och systemeffekterSVAGT

Motivering

Blandad evidens (med Typ 1-inslag åt båda håll) — en äkta gradstrid. Den gällande uppmjukningen 2021–2022 utvärderades (SOU 2024:26) och gav längre sjukskrivningar, en negativ effekt på återgång och inkomster även på lång sikt, inga påvisbara hälsovinster och högre utgifter — vilket motbevisar flexibilitetsblockets effektpåstående. Men de strikta gränserna producerar utträde snarare än jobb (Barr m.fl. 2016, en analog brittisk studie: en hårdare arbetsförmågeprövning hjälpte inte människor i arbete och förknippades med ökad psykisk ohälsa, koncentrerat till de mest utsatta), med avslagen koncentrerade till diagnoser i rörelseorganen och psykiatrin vid prövningen dag 180 (ISF 2018:12). Båda blocken översäljer sitt signaturinstrument; det evidensbästa (tidig, riktad och arbetsplatsförlagd rehabilitering plus partiell sjukskrivning) ägs av inget block.

Värdedimensioner

K7 · Kontroll vs. trygghet

Fasta gränser eller individuell prövning

Om sjukförsäkringen bör styras av fasta tidsgränser eller av en individuell bedömning är dels en effekt-, dels en värdefråga; evidensen visar att båda ytterlägena missar, och att det bästa instrumentet ligger däremellan.

Mätlager

Evidensvalens: Neutral
Konsensusstyrka: Omtvistad

Neutral, ej framtvingad: båda problembilder är empiriskt vindikerade (inlåsning/förlängda sjukfall och utförsäkringsskada). Barr 2016 är en analog brittisk studie (ej direkt svensk test); den bärs med den reservationen. Notabelt skev partimappning (C på stramhetssidan, KD nära flexibilitet). Kodat blint mot parti.

Partipositioner

Grad = på påståendet, inte på partiet. Symbolen följer evidensen.

~	Moderaterna	Driver de fasta tidsgränserna mot inlåsning; översäljer effekten mot att gränserna producerar utträde snarare än jobb.
~	Sverigedemokraterna	Del av 2022–2026 års regeringslinje för stramare tidsgränser.
~	Kristdemokraterna	Uttalad linje nära flexibilitetssidan (slopa fasta steg, individanpassa).
~	Liberalerna	Del av 2022–2026 års regeringslinje.
~	Centerpartiet	Ligger på stramhetssidan — vill stärka kedjan och återinföra en bortre tidsgräns (motion 2025/26:3187).
~	Socialdemokraterna	Blandad; kritisk mot delar av den strama ordningen utan att driva full flexibilitet.
~	Miljöpartiet	Vill mjuka upp tidsgränserna; flexibilitetssidans effektpåstående motsägs dock av utvärderingen.
~	Vänsterpartiet	Vill mjuka upp de strikta gränserna; delar kritiken mot utträde utan jobb.

Källbelägg

Uppmjukningen förlängde sjukfallen utan hälsovinst: 2021–2022-uppmjukningen gav längre sjukskrivningar, negativ effekt på återgång och inkomster även långsiktigt, inga påvisbara hälsovinster och utgifter upp drygt 16 procent i sjukperioder över tre månader (SOU 2024:26). Undantaget blev regel: andelen ärenden som efter dag 180 prövas mot ordinarie arbete steg från omkring 10 procent före reformen till drygt 60 procent efter (Riksrevisionen 2024; ISF 2018:12). Utträde är inte jobb (analog): en brittisk hårdare arbetsförmågeprövning var associerad med ökade självmord och psykisk ohälsa (Barr m.fl. 2016) — analog, ej direkt svensk test.

Öppna analysen i den interaktiva vyn →